Djäknebodanappet

I onsdags fick jag mail av min far som frågade om jag var intresserad av att delta i Djäknebodanappet. Han känner en av arrangörerna och tyckte att det skulle vara kul att göra en utflykt dit. Jag ska erkänna att det var ett tag sedan jag tävlingspimplade. Minns då jag sprang runt på nydalasjön och mamma fick borra hål åt mig, "Här ska det vara ett hål", stackarn. Även om det var ett tag sedan man tävlade så har man ju pimplat en del så jag bestämde mig snabbt för att vara med på pimpeltävlingen, ett kul sätt att kombinera fiske med en familjeutflykt.

Djäknebodasjön

Igår var det då dags för Djäknebodanappet. Det var en stor skara människor som samlats vid Djäknebodasjön för att delta i arrangemanget. Väl på plats ordinerade jag ut spön, borr och maggot till familjen då jag visste att vi skulle fiska på lite olika nivåer i tävlingen. Jag skulle springa runt och borra 20 hål i timmen medan övriga i familjen skulle nöja sig med ett hål för dagen. Jag är väl för mycket tävlingsmänniska och kan inte åka till en tävling som behandlar ett av mina största intressen "bara för att ha kul".

På plats träffade jag en bekant, Magnus, som fiskar i samma klubb som mig som tydligen kom på sjunde plats året innan. Jag började prata taktik med honom och Magnus pekade snabbt ut för mig vilka som hade kommit bra tidigare år och vilka som kunde vattnena. Taktiken var då enkel för mig som aldrig tidigare fiskat i vattnet, ta rygg på proffsen!

"Familjeklungan" som satt sig intill strandkanten.

Sagt och gjort, 10.45 började folk vandra ut på isen och jag följde efter den "seriösa" klungan som skulle vandra till andra sidan sjön. Mästarinnan från tidigare år fick en följeslagare vid namn Markus som satt sig 5 meter ifrån henne, kortaste tillåtna avstånd till en annan fiskare.

Det skulle visa sig gå trögt idag, riktigt trögt. Jag höll ett bra tempo, fiskade koncentrerat en kort stund i varje hål och sprang sedan och borrade nytt, precis i samma tempo som de tidigare mästarna. Men till vilken nytta? Ingen fick ju fisk. Jag kände ingenting, jag såg ingen som fick nåt. Folk spred ut sig mer och mer och jag försökte följa mästarna och se var de satt sig och om de fick nåt. Jag har själv spanat in en grundkant innan tävlingen som jag fiskade av helt resultatlöst. Inget fungerade idag.

Hål nummer 20(?) borras med blod, svett och tårar i den metertjocka isen.

Tiden gick och fisken uteblev. Folk började vandra tillbaka innan tävlingstiden ens var slut. Fjolårets mästare passerade mig på tillbakavägen och frågade om jag fått nåt, "Nä, inte ett pill" svarade jag varpå hon sa "Samma för mig". Otroligt skön känsla faktiskt. Det var inte bara jag som var kass. Tävlingen tog slut och jag vandrade tillbaka, fisklös, till invägningen och lämnade in mitt kort. Det var få fiskar som kommit upp idag, otroligt få. De flesta i tävlingen hade blivit fisklösa och vinnaren korades med den smått pinsamma totalvikten av 157gram fördelat på två fiskar.

Prisutdelning

Till min tröst fick jag åtminstone vinna värmekudde/rispåse på en av mina två köpta lottar. Så helt tomhänt kom jag då inte hem. Mest nöjd var väl min far och min flickvän som började prata om att de var lika duktiga fiskare som mig och att det måste känts onödigt att ha sprungit runt och borrat så mycket hål till ingen nytta. Visserligen sant, men det sista som överger en riktigt fiskare är hoppet.