Fel månfas!

Det var inte alls dumt att hoppa i flytoverallen 05.00 i lördags då termometern stod på -3 och naturen bjöd på nordliga vindar. Båten var som en flytande isbit men vad gjorde det, vi skulle ju belönas med stora, grova höstgäddor. Vi bjöd gäddorna på sik och lake, något som för oss kändes riktigt hett men som för gäddorna tydligen var väldigt lätt att motstå. Vi snurrade på timme efter timme med fyra spön ute,  alla med paravaner tacklade med betesfisk.  Det fanns inte mycket mer att göra än att sitta och dricka kaffe och äta halvfrysta mackor i väntan på den första huggperioden.

Paravantrolling i morgonstund

Då solstrålarna trängde igenom blev det plötsligt en kort huggperiod. Vi hade 3 hugg inom 20 minuter. Fantastiskt skönt efter ett par helt döda timmar. Första fisken föll för en av mina sikar, en ryggbred liten gädda kring 5kg som kunde krokas av intill båten. Sedan högg det två gånger för Robert, två tunggung som klev av direkt vid mothugget. Allt som Robert fick upp slaktade sikar.

Ja bottennapp var det inte.

Lika plötsligt som gäddorna började hugga dog det av totalt igen. Vi fortsatt med förhoppningen om att det snart skulle komma igång igen, och som vi väntade. På ett spö hade jag en lake som bete, laken hade varit orörd hela dagen men jag tänkte hela tiden att snart, snart kommer det där brutala hugget och då är det en tia som slukat betet. Stunden kom då knarren började låta på rullen, paravanen stannade upp och trycktes nedåt samtidigt som linan rann ut. Jag sopade i ett mothugg med förhoppningen om att känna stumhet och tyngd. Tyvärr vart det ju inte riktigt så. Snarare "Ja det är en fisk men större än 5kg är det inte", vilket visade sig vara rätt. Nå väl, man fick adrenalin för en stund i alla fall.

Jo, det kunde gått bättre. Vi fick se solen en stund på dagen iaf, nåt man inte sett på länge.

Vi nötte på utan större framgång och gav till slut upp. Vi visste ändå att det var fel månfas..