Hatkärlek

Hur taggade som helst åkte vi ut i mörkret på jakt efter norrländsk storlake. Jag tror att det enda vi minns av förra årets laksäsong var de få goda stunderna som utspelade sig. Allt slit och elände, djupsnö och slask, svordomar och kalla jävliga kvällar var som bortblåsta ur minnet.

Vi träffades i en sån där "het" vik som leverarat stor lake genom åren, i alla fall ryktesvägen (som vanligt). Där spridde vi ut våra bottenmeten som ett välarrangerat minfält innan väntans tider började.. och som vi väntade.

The truth is out there.

Medan vi väntade bjöds vi på hällregn, snöblandat hällregn, och kalla nordliga vindar. Den där superpeppen man hade i kroppen sjönk sakta men säkert mot likt Titanic efter att hon träffat det välkända isberget. Som tur var fanns en grillstuga vi kunde ta skydd i vilket höll humöret uppe.

Keldor, Pasi, Johannes och Mörthasse väntar på storlaken.

Efter ett par timmar gav vi upp. Inte ett napp på de 10-12 spön vi hade ute. Antagligen var vi för tidiga, eller så var väl den här platsen bra på 80-talet som alla andra lakplatser man utforskat.

Nä, det är bara att bita ihop. Storlakarna finns där ute, det krävs bara ett sjukt bra tålamod innan man kommer i kontakt med den.