Fredagsmys

I fredags var jag och Anna ute i stugan och hade bestämt oss för att åka ut en sväng efter middagen för att se om det fanns någon huggvillig fisk. Medan köttbitarna låg på grillen passade jag på att meta upp några betesfiskar med supersköna toppknutna Abu-spö som varit vid min sida i säkert 20 år.

En gammal trotjänare som fortfarande gör jobbet.

En tallrik med proteiner och så var man ordentligt laddad inför fisket. Dock så hade det varit ömsom sol, ömsom regn och väderförhållandena kändes inte alls optimala. Däremot så var det helt stiltje på sjön vilket bäddade för lite vertikalfiske. Båten riggades med både bensin- och elmotor och en knippe spön följde med ut.

Stora beten för stora fiskare?

Jag bjöd på Relaxjiggar, Fin-S jiggar, Shaker, ja det mesta man kan tänka sig men de få fiskarna jag släppte på var inte alls intresserade av nåt jag hade att erbjuda. Tyvärr såg jag inte heller några stora fiskar på ekolodet och som sagt, de få fiskarna jag släppte på verkade ha hamnat i koma.

Full koncentration! Blicken på lodet, en hand på elmotorn och en på rullen och spöt

Anna som fiskade med mask fick plötsligt något lite större på kroken. I ögonvrån såg det ut som en högryggad abborre i det grumliga vattnet och för en stund var jag rädd för att Anna skulle peta upp en regborre framför näsan på mig. Då fisken bröt ytan kunde jag se en ryggfena ala braxen och det var nästan så jag pustade ut, även om en jätteborre hade varit trevligt. Fisken håvades och Anna fick posera med sitt livs första braxen, slemmigt och härligt! Grattis!

Förhoppningsvis fastnar hon i specimenträsket!

Vi fortsatte att fiska och det var verkligen dött den här kvällen. Ett par abborrar landades men inget av större kaliber. Vi körde flötestrolling tillbaka mot stugan och när vi kom in på lite grundare vatten dök plötsligt ett av flötena. Tyvärr var jag lite snabb att göra mothugg och fick endast känna på en fisk under några sekunder innan den klev av. Jag svor lite argt över mitt snabba mothugg, något jag ofta gör för att fisken inte ska svälja betet så djupt men som tyvärr också kan resultera i färre krokningar, en avvägning man får göra. 

Vi fortsatte köra med flötena sakta glidandes bakom båten och än en gång började en av mina baitrunner-rullar ticka och släppa ut lina. Nu väntade jag några sekunder extra innan jag gjorde mothugg och visst var det en liten gös som slukat mörten. Trots att jag inväntade mothugget satt kroken perfekt i mungipan. Mörtarna var tacklade med endast en enkelkrok i storlek 4, en tafs av flurocarbon under ett 8grams flöte. Klassikt borretackel med andra ord.

Även om det inte var någon jätte så värmde den gott efter en annars seg kväll.

Fisken fick simma tillbaka ner i djupet och växa på sig. Vi begav oss tillbaka till stugan och värmde oss med en kopp te och knaprade lite chips framför de olympiska spelen.